I dag har vi haft seminarium med Gunilla Fihn och här kommer först mina tankar kring den aktuella litteraturen Konsten att lära barn estetik: en utvecklingspedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans av Ingrid Pramling Samuelsson skrivit (2008).
Enligt Pramling et.al (2008) är det samspel som uppstår mellan barn i deras lek och lärande, oerhört viktigt. Studier visar att barn som skapar tillsammans samtidigt utmanar och inspirerar varandra men även kritiserar på ett sätt som inte pedagogerna gör. Mina erfarenheter från vfu säger även dem att när barnen är aktiva i estetiska sammanhang ger de ofta varandra tips och råd på en nivå där vi pedagoger aldrig befinner oss tillsammans med barnen. Min känsla är att barnen funderar och analyserar över saker som vi vuxna inte ser på grund av stress eller oförmåga att lägga oss på deras nivå. Tyvärr säger också mina erfarenheter att pedagoger i många fall endast bryr sig om slutprodukten och inte ser vikten av själva processen eller resan dit, vilket barnen oftare gör enligt mina erfarenheter. Pramling et.al menar att desto större förmåga pedagogerna har att ta barnens perspektiv, desto större blir då förutsättningarna att förstå deras meningskapande. Jag anser att det är viktigt att vi pedagoger inte enbart hamnar i ”görandet” utan också tar oss tid att diskutera vad och varför tillsammans med barnen. Utmana barnens tankar och synliggöra processen och vad vi gjort!
Författarna diskuterar hur två metoder kan bidra till att utveckla barnens estetiska förmågor. Det första är genom systematisk variation och det andra genom att föra metakognitiva samtal med barnen. Variationen skulle enligt mig kunna vara att låta barnen till exempel få uppleva olika tempo, men för att de skall kunna lära sig att urskilja rytmer och takt krävs det handledning av en pedagog. Det finns beskrivet ett exempel i boken där barnen fick dansa till ljudet av en trumma där pedagogen ändrade takten mellan långsamt och snabbt, vilket skulle symbolisera ett stort och ett litet djur. Det blir här tydligare för barnen att det sker en variation. Det är även viktigt att få in de metakognitiva samtalen, där pedagogen ställer medvetna frågor som får barnen att reflektera. Exempel på frågor i ovanstående fall skulle kunna vara: ”Märkte ni att när vi bytte storlek på djur så ändrade vi också hur fort vi trummade på trumman?” och så vidare. Enligt Pramling et.al (2008) krävs det en stor kompetens hos pedagogen för att få barnen att prata och berätta om sin värld och sina erfarenheter. Det är en utmaning att ha dessa samtal med barnen utan att ställa för mycket ledande frågor eller frågor där man söker ett rätt svar. Här tror jag att den egna barnsynen spelar en stor roll, om man är genuint intresserad av barnens egna tankar. Erfarenheter från tidigare VFU i förskoleklass är att man diskuterar innehåll och svåra begrepp i sagor tillsammans med barnen, annars tror jag att denna typen av samtal är förhållandvis få tyvärr.
Ett begrepp som författarna problematiserar i boken är ”Lärandets objekt”, med detta menar dem vad läraren förväntar sig att barnen skall lära sig och förstå i den pedagogiska praktiken. Du som pedagog måste vara väl medveten om vad du vill att barnen skall lära sig och hur du kan rikta barnens uppmärksamhet mot detta. Mina erfarenheter säger att pedagoger ofta har en massa tips på bra aktiviteter som de gör tillsammans med barnen utan att för den sakens skull ha funderat på vad de vill att barnen skall lära sig eller upptäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar